Dessa egovåndor! En blir gäelen snart...

Det velas och funderas huruvida kalufsen ska bli blå eller ej. Kanske räcker det med att klippa rufset? Måste det bli blått? Klart icke. Men det gör ont inuti oxens envisa tankegångar att inte fullfölja en plan som hållits på under en sån lång tid. Ända sen i somras ju. Och så har man skrutit vida omkring om planen och det väntade resultatet. Inte kan man väl bara strunta i allt nu...?

Sickna problem jag har, va. Sitter och funderar på vilket sätt jag ska spendera mina pengar på att få ett annat utseende. Oh så livsviktigt. Nja, inte riktigt. Men roligt! Jag experimenterar, alltså lär jag mig.

Triathlon-ambitionen fick en kickstart igår. Löpning i terräng, plus fyra intervaller på spincykel. Känns riktigt najs i lårmusklerna såhär dagen efter. Idag blev en vilodag men imorgon blire mera löpning.. Men, axeln är fortfarande skadad så mitt viktlyftarprogram får vänta till nästa vecka. Viktprogrammet står visserligen utanför triathlonträningen, men är ändå sketans bra för uppbyggnaden av muskler och för att förebygga skador i framtiden. Tack för gymgenomgången, Nico :)

För tillfället har jag inget fullständigt triathlonprogram som jag går efter, eftersom jag inte har tillgång till simhall hur som helst. Men, nere i Kristianstad kommer jag investera i ett simkort, så kan man köra både gym, spin och simning på samma ställe. Just nu är det bara förberedelser och uppbyggnad av kroppen som gäller, inför starten på det riktiga programmet. Som går av stapeln så fort jag flyttar ner. Yahoo!

Jag är nykär i min träning :)

Inte för att jag lyssnar på Bowie särskilt mycket längre, min nuvarande livssituation relaterar bättre till metal. Men titeln passade temat.

Första förändringen kommer här:

Tadaa.

Nytt blogface. Skall redigeras när jag får tag på nån som kan html.

Då jag insett att bloggen behöver tillskrivas ett något annorlunda syfte än det tidigare, så fick hela shittet en ansiktslyftning. Detta kommer numera inte bara vara en återspegling av murkiga, halvskumma filosofier utan även bli en helt vanlig sida livsåskådning, ältande, personliga mer eller mindre intressanta skildringar och åskådningar, med mera med mera. Mer allmänt, mer omfattande. Så blire mer skrivet :P

Dagens andra förändring innebär ett målsättande. Det gick inte så bra på springrundan igår. Idag gick det bättre. Och i framtiden skall det gå ännu bättre. Mitt mål, satt idag, är att ha anmält mig till och genomfört en Ironman innan jag fyller trettio. Och jag börjar träna idag. Voilá!

Kolla in min idol.

http://www.colting.se/

Klockan tickar. Baloo, husets långörade väktare, bökar i sin halm i buren bakom soffan. I övrigt hörs intet annat ljud än mitt hamrande på tangentbordet. Min mage är full av paranötter, ballerina mint och ubuntucola. Jag och Wille bestämde oss tidigare ikväll för att utreda mysteriet om kombinationen ubuntucola och ballerina mint verkligen smakade som paranötter. Svaret utgår, för spänningens skull. Du får pröva själv... Upplev sensationen. Whoa.

Sakta men säkert sniglar sig tiden mot nattens mörkaste timme. Klockan tre, klockslaget då spöken och andar smyger fram. Hoppar på borden, soffar framför tv3:s natthriller, har pyjamasparty i köket och lämnar mystiska spår efter sig till morgonen efter, som urdruckna juicepaket och kaksmulor på golvet. Spöken har också hemmapartyn. Och det är så mycket roligare att rocka loss när husets invånare susar tungt i sina sängar, ovetandes om vad som händer i kök och vardsgsrum. Likt rebelliska tonåringar dansar de vilt när ingen ser, tills spänningen sinar och de börjar söka efter häftigare upplevelser. En utmaning. Glänta på dörren till husets snarkande föräldrapar, undersök hur mycket som krävs för att de sovande ska reagera. Knarra med dörren, klampa försiktigt i golvet, dra lite i lakanen. Spänning, spänning... Ska de vakna?
Ungen i rummet bredvid är desto lättare att få liv i, men dess späda ålder och det faktum att han ännu inte låst fast sig vid vad som är verkligt och vad som är oacceptabelt, gör att han har lättare att hantera ett spökmöte. Det blir mindre skrik och panik, och mer sansad nyfikenhet. Inte lika mycket action, med andra ord. Nej, då är det roligare att väcka liv i fadern med en iskall smekning över kinden. Inte ofta man får höra karlakarlar tjuta i falsett.

Vem sade att tiden efter döden bara är dötid? Let's gather everyone for a Death party, yahoo!

Livet. Födsel, död och så det där emellan. Utveckling, uppsamlande av erfarenheter, lärdomar, kunskaper. Vanor och nyskapande. Slentrian och ryck. Känslor och logik. Socialitet och solidaritet. Kraft och svaghet. Ditt och datt. Sånt man ska göra, får för sig att göra, bara gör eller är med om utan att egentligen ha koll på vad som egentligen händer. Vad är livet till för, om inte att göra det till precis det man vill?

Gå ut och lek lite. Lyssna på en bra låt. Kom bort från det du inte vill hålla på med. Det gör ondare att låta bli.

Varför, oh varför blev svaghetens tyngd tilldelad en lastplats på människans rygg? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Eller än viktigare, varför väljer så många att behålla tyngden istället för att skaka av sig den?

Motsatsen till svaghet är styrka. Styrkan att stå emot, styrkan att vända om. Tänka om. Göra om. Göra igen. Den styrka som krävs för att införa drastiska förändringar, är överraskande liten. Problemet är att så många känner sig bekväma under sin last. Den har ju alltid funnits där. Ska jag ta bort den nu? Men, tänk om ... Tänk om jag blåser iväg?

Ja, tänk om. Tänk om du insåg att det bara var du själv som hindrade dig själv från att genomföra dina vildaste drömmar. Insikten är hemsk, när den kommer plötsligt och avklädd. Som en knytnäve på näsan. Man gråter. Man förtvivlar och vill inte veta av sanningen. Hur svag man egentligen tillåter sig att vara. Hellre gömma sanningen och leva med sin last än att ruska av sig ryggsäcken. Det är ju jobbigt..!

Insikter funkar som styrketräning. I det mest krävande skedet så bryts muskeln ner. Sedan, efterråt, måste muskeln tas om hand och vårdas, matas, vilas upp, för att återuppbyggas och stärkas. Insikten är nedbrytande. Och utan vård så fastnar personen i nedbrutet stadium. Med rätt uppföljning och vård, så bygger peronen istället upp sin styrka. Fast det är aldrig fel med hjälp på vägen. Nån som hört talas om PTs i soulbuilding? Ny karriärmöjlighet, någon?

Plötsligt finns den bara där. Skriven i skyn med våldsamt brinnande bokstäver, hundra meter höga, ett ordagrant inferno. Men den drar bara till sig de blickar som vet vad de letar efter.

Lösningen.

Nyckeln till gåtans tunga portar, stigen mot ljuset. Vad du vill. Den ligger rätt framför trynet. Kanske utan att ens synas. Dold av skepticismens och duktighetssyndromets sot som förblindar redan närsynta stadsbor. Sådana som spurtar och springer, famlar och svamlar. Glömmer och kanske även drömmer, om en tillvaro som vore mindre hektisk. En sån där man tillåts pilla sig i naveln en hel tisdag. Odla ett bonsaiträd i bordsstorlek. Lära en gammal hund att sitta. Bara för att man råkar ha all tid i världen, och dessutom är medveten om det. Första delen i föregående mening är ett faktum i de allra flestas liv. Värre ställt är det med medvetenheten, särskilt hos den närsynte stadsbon.

Kan jag hoppa lunchen? Klarar vi deadline? Hinner jag plocka upp lille totte på dagis och få tio minuters quality family time i bilen innan han lämnas till barnvakten? Svaret på samtliga frågor är Ja. Eller nej. Det beror på vad man själv väljer att göra. För tid finns. Bara man lyfter blicken och tittar upp mot det stora Svaret i skyn. Kolla bara. Vad stort och tydligt det står däruppe. Och så självklart det var, när man väl tänker igenom det hela själv.

Titta efter nästa gång du går ut. Svaret brinner bland molnen, om du lär dig läsa. Vad står skrivet i din himmel?

Aldrig har jag väl varit med om mer nöjda och tacksamma gäster. De tackade oss för upplevelsen om och om igen. Tydligen hade veterantrion stått för en hel del av atmosfären. Maria med gura och sång. Mia med schottis och virknålarna i högsta hugg mest hela tiden. Och jag med mitt... Babbel. Babbel? Var jag den pratiga typen ombord? Tydligen tyckte de det. Kanske för att jag inte visade så mycket andra kvalitéer. Medvetet, men ändå. Om någon vill pröva sig på att lyfta på locket till Farbroremmas inre personlighet så får han allt ta i lite mer. Eller skruva åt andra hållet.

Och så står hon där framme på scenen, mitt i strålkastarljuset. Mässar om tarmludd hit, tarmludd dit. Klappar på en ryamatta och håller ett färgglatt mag-tarmsystem i bomull i famnen. Det är knutar på tarmen, knutarna symboliserar oroliga magar. Ett tomt skinkpaket tar hon också fram, och förklarar med menande blick att skinkan har sju tillsatsämnen i sig medans kattmat har noll, eftersom det finns en svensk lag mot att tillföra tillsatser i djurmat. Sedan tar hon fram flaskan med dryck, kramar sin produkt, gullar lite med den. Berättar hur outstanding den är. Och myser med hela kroppen.

Lyssnar folket?
Oh ja!

Det finns talare och Talare, säljare och Säljare. De senare vet vad människohjärnor går igång på. Kroppsspråk brukar avgöra till 70 procent om kunden köper eller ej. Cirka 23 procent beror av vad säljaren faktiskt säger, hur han lägger fram sina argument. Och den sista procentsnutten (7%) beror av om köparen över huvud taget har något intresse för erbjuden produkt.


Det låter så fånigt. Men det är så vi funkar. En vara som blir presenterad av en person som vill mitt bästa, är så mycket lättare att köpa än något som står tyst för sig själv uppe på en hylla. Särskilt om valet står mellan att shoppa eller inte shoppa. Den där personen som håller i flaskan, tuben, bilnyckeln, har ju redan bestämt åt mig vad jag ska göra. Så enkelt det blev!

Viljan går att styra på många olika sätt. Det mesta av det ständiga informationsflöde som bombarderar kroppen, går vidare in i skallens dunkla hjärngångar, rusar längs glimmande strömkretsar och näringsflödande kapillärer. Någon kanske har kommit på var i cerebrums labyrintiska gångar som hjärnan mottar och hanterar respons, medkänsla, varma säljarleenden. Ja, det var ju också något att sysselsätta sig med. Det känns som att man skulle få mer ut av att veta hur man själv ska kunna se vilka instrument säljaren använder när han gräver sig in i vårt innersta, känsligaste. Vårt Vill Ha. Så att man kan behålla kontrollen över sin egen vilja.

För som vi alla vet så är försäljare Lömska och Opålitliga. De vill byta ut våra kära slantar mot oanvändbara prylar och dyra tjänster. Tack och lov finns en räddning, skräddarsydd för just Dig. Skaffa den idag - din egen Manipuleringsförsäkring! Kostar tusen i månaden, men tänk hur mycket du sparar på allt som försäljare annars skulle lura på dig. Alla behöver den. Skaka tass? *Le och nicka.*

Soluppgång. Vinden susar spöklikt, rasslar i det torra gräset på en tom hed. Det är sen höst, nästan vinter, djuren har gått i ide och dvala. Till och med solen har tröttnat på att lysa, då den kastar sina bleka strålar över den vissnande vegetationen. Höstljuset skiner svagt upp en silhuett ute på heden. Ett gigantiskt kreatur. Den fjällklädda gestalten har tappat sin lyster, ögonen förlorat sin glans. En smal reptiltunga hänger livlöst ut mellan ännu skarpa rovtänder. Buken är uppfläkt, sönderriven, och blottar väldiga, avskalade revben. Det kött som ännu inte sugits ut ur den halvt renskalade kroppen, duger endast som näring åt markens larver.

Det är en stupad drake.

Detta inlägg har ingen bild. Det beror på att jag inte har målat färdigt den än. En uppdatering kommer så småningom.

(futuristisk vinjett) Futurama - general motors Futurama at the New York World Sphere where you meet the future face to face! (rymdljud) It's a fantastic experience you'll never forget, because the fantastic Futurama Ride takes you into the future and makes you feel like you're there - in outer space.

Wow. Dit måste jag åka.

Prestationskrav är en intressant fenomen. Jag undrar jag när det påträffades för första gången. Idag hägrar ialla fall ett allmänt begär över den aktiva stadsmänniskan, att inte ligga på latsidan. Man måste Lyckas. Helst ska man också visa hur Lyckad man är genom att även ha möjlighet och ekonomiska medel till att fylla upp fritiden med tillfredsställande (kanske statusvisande?) aktiviteter. Inred hemmet. Känn hur älskad du blev när du gjorde manikyr på din bichon frisé. Gå till Futurama och visa sedan för din mindre lyckade kollega, som tog en lugn helg hemma, hur mycket du har lärt dig av den fantastiska Futurama Ride. Känns det inte skönt? Du är Meningsfull tack vare din  sagolika förmåga att fylla upp ditt liv med sysselsättningssoppa, till bredden av livsbägaren. Men minns du allt du gjort, eller försvann alla dagar när du sprang mot nästa karneval? Hur meningsfullt var det då egentligen?

Jag brukar fundera på vad som gör olika människor lyckliga. Alla har sina egna medel. Vilket är ditt? Kommentera gärna.

Bilder: www.francik.com, www.artclubellewiew.com

Det finns ett antal levande genier i världen. Ett oräkneligt antal har aldrig blivit upptäckta. Vissa är till och med erkända. En tredje grupp är sympatiberömda för sin udda tankegångs skull. Man lägger huvudet på sne och tänker "naw". Det går inte riktigt att ta dem på allvar, liksom. Om man inte tänker på samma plan själv.

Min favoritfolkgenre inom genialism är musiker. Kompositörer, ljudskapare. Låtskrivare hör förvisso också till kategorin, men hamnar i ett eget fack. De är poeter med musiköra. Att skapa ljud, sätta ihop ett stycke, komponera en symfoni av frekvenser och takter som inte bara tilltalar det mänskliga örat utan får ett dödligt popfan att haja till och en musikälskare att sluta ögonen i extas - gränsen mellan misstag och mästerverk är hårfin. Ett geni behärskar konsten att skilja dem åt.

Jag skulle vilja ge en hälsning till en av mina idoler, som just skrev en blogg om det dagliga musikinferno som våra stackars - eller lyckosamma? - öron blottas inför.

Kjell Alinge. Du rockar. Önskar att jag behärskade svenskan på din nivå.

http://www.sr.se/sida/default.aspx?programID=2196

Foto: Nisse Nilsson

Ska ta och baka foccacia i veckan, bara för att det är så förjämrans gott. En med havssalt, oliver och rosmarin. Och så toppa med mogen avocado, några små tomater, lite hackad mozzarella. Strö över riktigt tunna strimlor av rödlök, lite pinjenötter och en ringla olivolja. Dra några varv med pepparkvarnen. Mumsamumsa.

Kommunikation är jag rätt bra på. Men när det kommer till att bestämma mig, fatta stora beslut, så har jag.... Varit sämre förr. Jag har skärpt mig efter mitt sista misstag, lärt min läxa.

I Kina är det mode att vara blond. Eller åtminstone ljusare än svart. Svart är vanligt, normalt, något man föds in i och därmed Tråkigt. Inte nytt. Blont är så exotiskt som det bara kan bli. Det var därför frisörerna utropade "how beautiful" när de visade denna chockade farbror fram till spegeln. Jag var ljusblond... Huga. Inget ont mot blont hår, men mitt ansikte är gjort för mörka färger. Dessutom skulle jag blivit blå, ju.

Nåväl. Blekningen var en förberedelse för att få in djup i nästa färgning. Mörk den här gången. Jag satt och skakade tänder och hoppades på att dessa hantverksskickliga men ändock inte särskilt språkutbildade ungdomar visste vad de höll på med. Hmmmhmhm, nynna för mig själv och hoppas på det bästa. Färga, färga, slita, stinka, dra i hårbottnen, "you okay?", "Yes I am, låt det bara gå över så jag kommer ut från den här kemikaliestinkande häxkitteln". Tänkte jag tyst. Och håret blev mörkare och mörkare, steg för steg. Jag hade beställt mörkblått. Det blev svart. Med en liten, liten blå ton i. Suck... Nåja, det var bara sexhundra i stöpet. Tack och lov har Kina billigare priser på allt.

Och nu, hemma i Sverige, börjar mardrömmen framträda. Det svarta har försvunnit. Det blåa har försvunnit. Jag håller sakta men säkert på att bli mer och mer blond. Herrejösses, ska jag stå ut? I'd rather feel Blue than Blonde, i ärlighetens namn.

Får väl ta och färga om håret så småningom. Eller göra det näst bästa: Måla en olja med mig som blå, och scanna upp. Konst kan appliceras på väldigt många olika sätt. För mig är det ingen livsnödvändighet att använda mig själv som duk varenda gång, canvas funkar det med.

Och det blonda försvinner väl så småningom. Eller..? 

Jag gick till världens ände. Den ligger bakom OKQ8 i Hageby. Där, bortom biltvätten, skådade jag ett milsvitt asfaltsfält, en personbilsparkering utan dess like, omgivet av ett starkt magnetiskt kraftfält. Innanför svävar velocipeder i symmetriskt uttänkta mönster, även om strukturen kan vara knepig att räkna ut för den moderna världens talrika små barnhuliganer som rebelliskt vägrade att lyssna på algebran i femman. Klapp klapp.


Hur som helst så trädde jag in i kraftfältet och dog. Resten är lite luddigt, jag har för mig att det inte riktigt är meningen att man ska minnas den där övergången från levande till vandrande plågoande eller monster i garderoben. Jag tilldelades den senare rollen. Jag blev lila. Lite luden. Fick väldans snygga tänder, vita och spetsiga. Jag startade en liten firma för att klara livhanken: Buddy In The Closet inc. Kundklientelen består mest av tre till sjuåringar som inte vill sova när de gått och lagt sig.

Vill du också bryta upp med ditt trista, gamla liv? Gå till Asfaltsfältet. Det kittlas när man träder in.

Jag vet inte riktigt vad som hände där för några veckor sen, men plötsligt har jag blivit mer eller mindre ofrivilligt - eller åtminstone oplanerat - involverad i en massa klet som ska smörjas på kropp och knopp.

För hälsa och välbefinnande, sade instruktionen. Drick, bada i, smeta på och gnid in ymnigt och frossande och känn skillnaden. Ja visst känns det. Spruckna nagelband, knaprig hud, läppar som frasar och hår som sprakar är ett minne blott. Mina ben är numera omänskligt lena. T-zonen är slätare än ett spacklat äggskal. Händernas mjukhet kan reta gallfeber på en angorakanin. Jag är riktigt förvånad att det krävdes så lite för att få mina väl ingrodda arbetsvalkar att lösas upp i ett litet parfymerat moln av lotion och nattcréme. Ja jösses.

Det roligaste med att distribuera hälsovårdsprodukter (fråga mig inte hur jag halkade in i branschen, jag har ändå inget resonligt svar) är att upptäcka att reklamen håller vad den lovar. Visst kostar det skjortan, men vill man att kinderna ska kännas som en nypudrad, väldoftande babyrumpa, så blir det också så. Det finns egentligen inget fuffens eller mirakeltrick, och det spelar ingen roll hur länge man gnor sig med Blåvitts ansiktsvatten för att försöka uppnå en minimalt, pyttig, tillnärmelsevist lika gnistrande känsla som ges av handgjord tvål och en klutt Enchanted Eye Cream. Voilá.

Detta är min försörjning. Jag säljer det mesta inom smet, klet och smörj för både insidan och utsidan av kroppen. Inte för att denna sysselsättning ger någon direkt rättvisande bild av hur Farbroremma är som person. Karaktären bakom säljkarisman sparar sitt framträdande till kommande livsskildringar. Fortsättning följer. 

Kolla in paketerbjudandet. Köp en helsmooth hudupplevelse, så ingår en sprillans ny kroppsarom. Aldrig mer vakna upp med den där vin/skunk/gorgonzola-auran hägrandes runt huvudet. Skaka tass på det?