Klockan tickar. Baloo, husets långörade väktare, bökar i sin halm i buren bakom soffan. I övrigt hörs intet annat ljud än mitt hamrande på tangentbordet. Min mage är full av paranötter, ballerina mint och ubuntucola. Jag och Wille bestämde oss tidigare ikväll för att utreda mysteriet om kombinationen ubuntucola och ballerina mint verkligen smakade som paranötter. Svaret utgår, för spänningens skull. Du får pröva själv... Upplev sensationen. Whoa.

Sakta men säkert sniglar sig tiden mot nattens mörkaste timme. Klockan tre, klockslaget då spöken och andar smyger fram. Hoppar på borden, soffar framför tv3:s natthriller, har pyjamasparty i köket och lämnar mystiska spår efter sig till morgonen efter, som urdruckna juicepaket och kaksmulor på golvet. Spöken har också hemmapartyn. Och det är så mycket roligare att rocka loss när husets invånare susar tungt i sina sängar, ovetandes om vad som händer i kök och vardsgsrum. Likt rebelliska tonåringar dansar de vilt när ingen ser, tills spänningen sinar och de börjar söka efter häftigare upplevelser. En utmaning. Glänta på dörren till husets snarkande föräldrapar, undersök hur mycket som krävs för att de sovande ska reagera. Knarra med dörren, klampa försiktigt i golvet, dra lite i lakanen. Spänning, spänning... Ska de vakna?
Ungen i rummet bredvid är desto lättare att få liv i, men dess späda ålder och det faktum att han ännu inte låst fast sig vid vad som är verkligt och vad som är oacceptabelt, gör att han har lättare att hantera ett spökmöte. Det blir mindre skrik och panik, och mer sansad nyfikenhet. Inte lika mycket action, med andra ord. Nej, då är det roligare att väcka liv i fadern med en iskall smekning över kinden. Inte ofta man får höra karlakarlar tjuta i falsett.

Vem sade att tiden efter döden bara är dötid? Let's gather everyone for a Death party, yahoo!