Lägenhet! Yahoooo! Det är nästan för bra för att vara sant. Och stor är den också. fyrtio kvadrat, en etta, totalrenoverad med sprillans och helt oanvända vitvaror. Badkaret är också nytt, som jag ska få inviga... Det hela gick så grymt snabbt att jag knappt fattar vad som händer. Plötsligt stod jag utanför ett svängt hus (alias "korven" i hageby) och väntar på en fastighetsskötare. Vi åker hela vägen upp till sjunde våningen (Lugn farmor, det finns hiss), låser upp dörren, och interiören skiner mot mig som himmelriket självt. Så ... Ljust... Och rent... Och nytt golv, ny färg på väggarna, nytt allting... Och terrassen! Med utsikt över skog och dalar. Och den är min. Mouahaha, bara min. Inte än, i och för sig, jag ska fortfarande ränna över till Malmstaden Borgs och skriva på kontraktet imorgon förmiddag. Men sen. Och inflytt på måndag. Jag blir alldeles vimmelkantig vid tanken på hur snabbt allt går nu :)

Hoppas bara att Ica kan erbjuda lite mer tider. Alternativt så söker jag jobb på kolmården, åtminstone nu i början av säsogen när jag fortfarande kan arbeta. Sen vet vi inte hur det går med magen. Än är den liten. Men den kommer att bli större. Mycket större. Och sen mindre igen. Plopp!

Träningen har kommit väldigt mycket i skymundan på sistone. Precis som allt annat. Sen influensan och vinterkräksjukan har psyket liksom inbillat sig att kroppen ändå är för svag för att orka uträtta nåt vettigt. Så jag har mjukstartat träningen med lite friskisgympa, det är så lätt rent psykiskt att bara hänga med på ett pass. Särskilt för mig, som har ett visst behov av rutiner och fasta vanor för att funka i vardagen. Det är tids- och platsbestämt, så det krävs ingen egen viljeansträngning för att träningen ska bli av. Schemat säger åt en att man ska vara där, liksom. Och väl i salen så behöver man inte tänka själv eller egga sig för att hålla motivationen och orka fortsätta. Allt det där sköter gruppledaren. Superenkelt ju. Men nu, eller igår, så har jag börjat komma igång med mitt egna gymmande ialla fall. Och hemma har jag hittat ett kul träningsprogram som lovar att den mest otränade svagis så småningom ska kunna utföra hundra armhävningar i ett streck. Jag kanske klarar det på, säg, tio veckor. Vem vet?

Jag tillåter mig själv att vänta med utomhuslöpningen tills det blir varmare. Och sen så håller jag på så länge magen tillåter. Men efter födseln ska jag köpa en joggingvagn :D

(delayed from 2010-01-26)

Förstår verkligen varför många föredrar privatkliniker istället för mödravårdscentraler på länssjukhusen. Privatklinikerna måste hela tiden tänka på sin marknadsföring och atmosfären blir därefter. De säger att man känner sig bättre omhändertagen, uppmärksammad, att mötet med barnmorskan blir mer personligt och hjärtligare. Jag tror på det helt och hållet. Eller, de kan åtminstone inte locka särskilt många kunder ifall de skulle vara lika stela som de medelålders, uttorkade kvinnosjälar som härjar på vrinnevi. Allt tycks gå på rutin. Och visst får man service och man får det man begär - om man frågar efter det. Inget extra godis delas ut här i onödan, inte.

Mitt första möte i ultraljudsrummet var med en sjuksköterska. Hennes tomma blick riktigt skrek ut sin likgiltighet inför detta månadens femtioelfte besök av en förstagångsföderska som skulle få möjlighet att se sitt lilla liv för allra första gången. Ja ja, hopp upp på britsen, kladd på magen och så kör vi. Så länge du inte har en elefant i magen så tänker jag inte hetsa upp mig det minsta. Och ja, varför skulle hon göra det egetnligen? Hon har antagligen gått igenom tusen förstagångsmödrar i hennes yrkesverksamma liv, och alla har antagligen varit lika förundrade från början. Men för henne är detta bara slentrian. Som att se tredje omgången repriser av en svensk såpa på förmiddagsteve.

Min fundering är bara: Vill hon verkligen leva resten av sitt liv med samma inställning? Tänk om vi, för att vara lite wild and crazy, tar och gör ett tankeexperiment. Säg att sjuksköterskan en dag skulle visa lite engagemang inför detta första, förundrande möte med barnet. Mamman (och pappan, om han är med) skulle minnas den omtänksamma sjuksköterskan som gjorde deras upplevelse mindre "robotmässig" och mer levande. Hela stämningen skulle lyftas upp, och kanske skulle sjuksköterskan till och med bli så glad av det lyckliga paret att hon för en gångs skull har något annat än griniga chefer och dåligt kaffe i automaten att tjata om på fikarasten. På så sätt skulle kanske hennes uppgift kännas mer meningsfull för henne själv också. För det hon gör, den tjänst hon erbjuder - att ge en förhandstitt in i magen på det liv som väntar - var ialla fall något som gjorde mig helt lyrisk. För mig gjorde hon hela havandeskapet en aning verkligare och suddade totalt ut alla tidigare spår av abortnojor och tänk-om-jag-inte-vill-vara-mamma-nu-tankar. Mitt andra personmöte i ultrajudsrummet var bara ett möte med en siluhett, men vilken känsla det gav. Tog sjuksköterskan till sig min underförstådda tacksamhet över det hon gjorde för mig? Gör hon någonsin det numera?

Kanske hade hon bara en dålig dag. Jag hoppas det, för hennes egen skull.

(bilden kommer ifrån http://www.alltforforaldrar.se/gravid)