Livet. Födsel, död och så det där emellan. Utveckling, uppsamlande av erfarenheter, lärdomar, kunskaper. Vanor och nyskapande. Slentrian och ryck. Känslor och logik. Socialitet och solidaritet. Kraft och svaghet. Ditt och datt. Sånt man ska göra, får för sig att göra, bara gör eller är med om utan att egentligen ha koll på vad som egentligen händer. Vad är livet till för, om inte att göra det till precis det man vill?

Gå ut och lek lite. Lyssna på en bra låt. Kom bort från det du inte vill hålla på med. Det gör ondare att låta bli.

Varför, oh varför blev svaghetens tyngd tilldelad en lastplats på människans rygg? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Eller än viktigare, varför väljer så många att behålla tyngden istället för att skaka av sig den?

Motsatsen till svaghet är styrka. Styrkan att stå emot, styrkan att vända om. Tänka om. Göra om. Göra igen. Den styrka som krävs för att införa drastiska förändringar, är överraskande liten. Problemet är att så många känner sig bekväma under sin last. Den har ju alltid funnits där. Ska jag ta bort den nu? Men, tänk om ... Tänk om jag blåser iväg?

Ja, tänk om. Tänk om du insåg att det bara var du själv som hindrade dig själv från att genomföra dina vildaste drömmar. Insikten är hemsk, när den kommer plötsligt och avklädd. Som en knytnäve på näsan. Man gråter. Man förtvivlar och vill inte veta av sanningen. Hur svag man egentligen tillåter sig att vara. Hellre gömma sanningen och leva med sin last än att ruska av sig ryggsäcken. Det är ju jobbigt..!

Insikter funkar som styrketräning. I det mest krävande skedet så bryts muskeln ner. Sedan, efterråt, måste muskeln tas om hand och vårdas, matas, vilas upp, för att återuppbyggas och stärkas. Insikten är nedbrytande. Och utan vård så fastnar personen i nedbrutet stadium. Med rätt uppföljning och vård, så bygger peronen istället upp sin styrka. Fast det är aldrig fel med hjälp på vägen. Nån som hört talas om PTs i soulbuilding? Ny karriärmöjlighet, någon?

Plötsligt finns den bara där. Skriven i skyn med våldsamt brinnande bokstäver, hundra meter höga, ett ordagrant inferno. Men den drar bara till sig de blickar som vet vad de letar efter.

Lösningen.

Nyckeln till gåtans tunga portar, stigen mot ljuset. Vad du vill. Den ligger rätt framför trynet. Kanske utan att ens synas. Dold av skepticismens och duktighetssyndromets sot som förblindar redan närsynta stadsbor. Sådana som spurtar och springer, famlar och svamlar. Glömmer och kanske även drömmer, om en tillvaro som vore mindre hektisk. En sån där man tillåts pilla sig i naveln en hel tisdag. Odla ett bonsaiträd i bordsstorlek. Lära en gammal hund att sitta. Bara för att man råkar ha all tid i världen, och dessutom är medveten om det. Första delen i föregående mening är ett faktum i de allra flestas liv. Värre ställt är det med medvetenheten, särskilt hos den närsynte stadsbon.

Kan jag hoppa lunchen? Klarar vi deadline? Hinner jag plocka upp lille totte på dagis och få tio minuters quality family time i bilen innan han lämnas till barnvakten? Svaret på samtliga frågor är Ja. Eller nej. Det beror på vad man själv väljer att göra. För tid finns. Bara man lyfter blicken och tittar upp mot det stora Svaret i skyn. Kolla bara. Vad stort och tydligt det står däruppe. Och så självklart det var, när man väl tänker igenom det hela själv.

Titta efter nästa gång du går ut. Svaret brinner bland molnen, om du lär dig läsa. Vad står skrivet i din himmel?