Varför, oh varför blev svaghetens tyngd tilldelad en lastplats på människans rygg? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Eller än viktigare, varför väljer så många att behålla tyngden istället för att skaka av sig den?

Motsatsen till svaghet är styrka. Styrkan att stå emot, styrkan att vända om. Tänka om. Göra om. Göra igen. Den styrka som krävs för att införa drastiska förändringar, är överraskande liten. Problemet är att så många känner sig bekväma under sin last. Den har ju alltid funnits där. Ska jag ta bort den nu? Men, tänk om ... Tänk om jag blåser iväg?

Ja, tänk om. Tänk om du insåg att det bara var du själv som hindrade dig själv från att genomföra dina vildaste drömmar. Insikten är hemsk, när den kommer plötsligt och avklädd. Som en knytnäve på näsan. Man gråter. Man förtvivlar och vill inte veta av sanningen. Hur svag man egentligen tillåter sig att vara. Hellre gömma sanningen och leva med sin last än att ruska av sig ryggsäcken. Det är ju jobbigt..!

Insikter funkar som styrketräning. I det mest krävande skedet så bryts muskeln ner. Sedan, efterråt, måste muskeln tas om hand och vårdas, matas, vilas upp, för att återuppbyggas och stärkas. Insikten är nedbrytande. Och utan vård så fastnar personen i nedbrutet stadium. Med rätt uppföljning och vård, så bygger peronen istället upp sin styrka. Fast det är aldrig fel med hjälp på vägen. Nån som hört talas om PTs i soulbuilding? Ny karriärmöjlighet, någon?