Aldrig har jag väl varit med om mer nöjda och tacksamma gäster. De tackade oss för upplevelsen om och om igen. Tydligen hade veterantrion stått för en hel del av atmosfären. Maria med gura och sång. Mia med schottis och virknålarna i högsta hugg mest hela tiden. Och jag med mitt... Babbel. Babbel? Var jag den pratiga typen ombord? Tydligen tyckte de det. Kanske för att jag inte visade så mycket andra kvalitéer. Medvetet, men ändå. Om någon vill pröva sig på att lyfta på locket till Farbroremmas inre personlighet så får han allt ta i lite mer. Eller skruva åt andra hållet.

Och så står hon där framme på scenen, mitt i strålkastarljuset. Mässar om tarmludd hit, tarmludd dit. Klappar på en ryamatta och håller ett färgglatt mag-tarmsystem i bomull i famnen. Det är knutar på tarmen, knutarna symboliserar oroliga magar. Ett tomt skinkpaket tar hon också fram, och förklarar med menande blick att skinkan har sju tillsatsämnen i sig medans kattmat har noll, eftersom det finns en svensk lag mot att tillföra tillsatser i djurmat. Sedan tar hon fram flaskan med dryck, kramar sin produkt, gullar lite med den. Berättar hur outstanding den är. Och myser med hela kroppen.

Lyssnar folket?
Oh ja!

Det finns talare och Talare, säljare och Säljare. De senare vet vad människohjärnor går igång på. Kroppsspråk brukar avgöra till 70 procent om kunden köper eller ej. Cirka 23 procent beror av vad säljaren faktiskt säger, hur han lägger fram sina argument. Och den sista procentsnutten (7%) beror av om köparen över huvud taget har något intresse för erbjuden produkt.


Det låter så fånigt. Men det är så vi funkar. En vara som blir presenterad av en person som vill mitt bästa, är så mycket lättare att köpa än något som står tyst för sig själv uppe på en hylla. Särskilt om valet står mellan att shoppa eller inte shoppa. Den där personen som håller i flaskan, tuben, bilnyckeln, har ju redan bestämt åt mig vad jag ska göra. Så enkelt det blev!

Viljan går att styra på många olika sätt. Det mesta av det ständiga informationsflöde som bombarderar kroppen, går vidare in i skallens dunkla hjärngångar, rusar längs glimmande strömkretsar och näringsflödande kapillärer. Någon kanske har kommit på var i cerebrums labyrintiska gångar som hjärnan mottar och hanterar respons, medkänsla, varma säljarleenden. Ja, det var ju också något att sysselsätta sig med. Det känns som att man skulle få mer ut av att veta hur man själv ska kunna se vilka instrument säljaren använder när han gräver sig in i vårt innersta, känsligaste. Vårt Vill Ha. Så att man kan behålla kontrollen över sin egen vilja.

För som vi alla vet så är försäljare Lömska och Opålitliga. De vill byta ut våra kära slantar mot oanvändbara prylar och dyra tjänster. Tack och lov finns en räddning, skräddarsydd för just Dig. Skaffa den idag - din egen Manipuleringsförsäkring! Kostar tusen i månaden, men tänk hur mycket du sparar på allt som försäljare annars skulle lura på dig. Alla behöver den. Skaka tass? *Le och nicka.*

Soluppgång. Vinden susar spöklikt, rasslar i det torra gräset på en tom hed. Det är sen höst, nästan vinter, djuren har gått i ide och dvala. Till och med solen har tröttnat på att lysa, då den kastar sina bleka strålar över den vissnande vegetationen. Höstljuset skiner svagt upp en silhuett ute på heden. Ett gigantiskt kreatur. Den fjällklädda gestalten har tappat sin lyster, ögonen förlorat sin glans. En smal reptiltunga hänger livlöst ut mellan ännu skarpa rovtänder. Buken är uppfläkt, sönderriven, och blottar väldiga, avskalade revben. Det kött som ännu inte sugits ut ur den halvt renskalade kroppen, duger endast som näring åt markens larver.

Det är en stupad drake.

Detta inlägg har ingen bild. Det beror på att jag inte har målat färdigt den än. En uppdatering kommer så småningom.

(futuristisk vinjett) Futurama - general motors Futurama at the New York World Sphere where you meet the future face to face! (rymdljud) It's a fantastic experience you'll never forget, because the fantastic Futurama Ride takes you into the future and makes you feel like you're there - in outer space.

Wow. Dit måste jag åka.

Prestationskrav är en intressant fenomen. Jag undrar jag när det påträffades för första gången. Idag hägrar ialla fall ett allmänt begär över den aktiva stadsmänniskan, att inte ligga på latsidan. Man måste Lyckas. Helst ska man också visa hur Lyckad man är genom att även ha möjlighet och ekonomiska medel till att fylla upp fritiden med tillfredsställande (kanske statusvisande?) aktiviteter. Inred hemmet. Känn hur älskad du blev när du gjorde manikyr på din bichon frisé. Gå till Futurama och visa sedan för din mindre lyckade kollega, som tog en lugn helg hemma, hur mycket du har lärt dig av den fantastiska Futurama Ride. Känns det inte skönt? Du är Meningsfull tack vare din  sagolika förmåga att fylla upp ditt liv med sysselsättningssoppa, till bredden av livsbägaren. Men minns du allt du gjort, eller försvann alla dagar när du sprang mot nästa karneval? Hur meningsfullt var det då egentligen?

Jag brukar fundera på vad som gör olika människor lyckliga. Alla har sina egna medel. Vilket är ditt? Kommentera gärna.

Bilder: www.francik.com, www.artclubellewiew.com

Det finns ett antal levande genier i världen. Ett oräkneligt antal har aldrig blivit upptäckta. Vissa är till och med erkända. En tredje grupp är sympatiberömda för sin udda tankegångs skull. Man lägger huvudet på sne och tänker "naw". Det går inte riktigt att ta dem på allvar, liksom. Om man inte tänker på samma plan själv.

Min favoritfolkgenre inom genialism är musiker. Kompositörer, ljudskapare. Låtskrivare hör förvisso också till kategorin, men hamnar i ett eget fack. De är poeter med musiköra. Att skapa ljud, sätta ihop ett stycke, komponera en symfoni av frekvenser och takter som inte bara tilltalar det mänskliga örat utan får ett dödligt popfan att haja till och en musikälskare att sluta ögonen i extas - gränsen mellan misstag och mästerverk är hårfin. Ett geni behärskar konsten att skilja dem åt.

Jag skulle vilja ge en hälsning till en av mina idoler, som just skrev en blogg om det dagliga musikinferno som våra stackars - eller lyckosamma? - öron blottas inför.

Kjell Alinge. Du rockar. Önskar att jag behärskade svenskan på din nivå.

http://www.sr.se/sida/default.aspx?programID=2196

Foto: Nisse Nilsson

Ska ta och baka foccacia i veckan, bara för att det är så förjämrans gott. En med havssalt, oliver och rosmarin. Och så toppa med mogen avocado, några små tomater, lite hackad mozzarella. Strö över riktigt tunna strimlor av rödlök, lite pinjenötter och en ringla olivolja. Dra några varv med pepparkvarnen. Mumsamumsa.

Kommunikation är jag rätt bra på. Men när det kommer till att bestämma mig, fatta stora beslut, så har jag.... Varit sämre förr. Jag har skärpt mig efter mitt sista misstag, lärt min läxa.

I Kina är det mode att vara blond. Eller åtminstone ljusare än svart. Svart är vanligt, normalt, något man föds in i och därmed Tråkigt. Inte nytt. Blont är så exotiskt som det bara kan bli. Det var därför frisörerna utropade "how beautiful" när de visade denna chockade farbror fram till spegeln. Jag var ljusblond... Huga. Inget ont mot blont hår, men mitt ansikte är gjort för mörka färger. Dessutom skulle jag blivit blå, ju.

Nåväl. Blekningen var en förberedelse för att få in djup i nästa färgning. Mörk den här gången. Jag satt och skakade tänder och hoppades på att dessa hantverksskickliga men ändock inte särskilt språkutbildade ungdomar visste vad de höll på med. Hmmmhmhm, nynna för mig själv och hoppas på det bästa. Färga, färga, slita, stinka, dra i hårbottnen, "you okay?", "Yes I am, låt det bara gå över så jag kommer ut från den här kemikaliestinkande häxkitteln". Tänkte jag tyst. Och håret blev mörkare och mörkare, steg för steg. Jag hade beställt mörkblått. Det blev svart. Med en liten, liten blå ton i. Suck... Nåja, det var bara sexhundra i stöpet. Tack och lov har Kina billigare priser på allt.

Och nu, hemma i Sverige, börjar mardrömmen framträda. Det svarta har försvunnit. Det blåa har försvunnit. Jag håller sakta men säkert på att bli mer och mer blond. Herrejösses, ska jag stå ut? I'd rather feel Blue than Blonde, i ärlighetens namn.

Får väl ta och färga om håret så småningom. Eller göra det näst bästa: Måla en olja med mig som blå, och scanna upp. Konst kan appliceras på väldigt många olika sätt. För mig är det ingen livsnödvändighet att använda mig själv som duk varenda gång, canvas funkar det med.

Och det blonda försvinner väl så småningom. Eller..? 

Jag gick till världens ände. Den ligger bakom OKQ8 i Hageby. Där, bortom biltvätten, skådade jag ett milsvitt asfaltsfält, en personbilsparkering utan dess like, omgivet av ett starkt magnetiskt kraftfält. Innanför svävar velocipeder i symmetriskt uttänkta mönster, även om strukturen kan vara knepig att räkna ut för den moderna världens talrika små barnhuliganer som rebelliskt vägrade att lyssna på algebran i femman. Klapp klapp.


Hur som helst så trädde jag in i kraftfältet och dog. Resten är lite luddigt, jag har för mig att det inte riktigt är meningen att man ska minnas den där övergången från levande till vandrande plågoande eller monster i garderoben. Jag tilldelades den senare rollen. Jag blev lila. Lite luden. Fick väldans snygga tänder, vita och spetsiga. Jag startade en liten firma för att klara livhanken: Buddy In The Closet inc. Kundklientelen består mest av tre till sjuåringar som inte vill sova när de gått och lagt sig.

Vill du också bryta upp med ditt trista, gamla liv? Gå till Asfaltsfältet. Det kittlas när man träder in.

Jag vet inte riktigt vad som hände där för några veckor sen, men plötsligt har jag blivit mer eller mindre ofrivilligt - eller åtminstone oplanerat - involverad i en massa klet som ska smörjas på kropp och knopp.

För hälsa och välbefinnande, sade instruktionen. Drick, bada i, smeta på och gnid in ymnigt och frossande och känn skillnaden. Ja visst känns det. Spruckna nagelband, knaprig hud, läppar som frasar och hår som sprakar är ett minne blott. Mina ben är numera omänskligt lena. T-zonen är slätare än ett spacklat äggskal. Händernas mjukhet kan reta gallfeber på en angorakanin. Jag är riktigt förvånad att det krävdes så lite för att få mina väl ingrodda arbetsvalkar att lösas upp i ett litet parfymerat moln av lotion och nattcréme. Ja jösses.

Det roligaste med att distribuera hälsovårdsprodukter (fråga mig inte hur jag halkade in i branschen, jag har ändå inget resonligt svar) är att upptäcka att reklamen håller vad den lovar. Visst kostar det skjortan, men vill man att kinderna ska kännas som en nypudrad, väldoftande babyrumpa, så blir det också så. Det finns egentligen inget fuffens eller mirakeltrick, och det spelar ingen roll hur länge man gnor sig med Blåvitts ansiktsvatten för att försöka uppnå en minimalt, pyttig, tillnärmelsevist lika gnistrande känsla som ges av handgjord tvål och en klutt Enchanted Eye Cream. Voilá.

Detta är min försörjning. Jag säljer det mesta inom smet, klet och smörj för både insidan och utsidan av kroppen. Inte för att denna sysselsättning ger någon direkt rättvisande bild av hur Farbroremma är som person. Karaktären bakom säljkarisman sparar sitt framträdande till kommande livsskildringar. Fortsättning följer. 

Kolla in paketerbjudandet. Köp en helsmooth hudupplevelse, så ingår en sprillans ny kroppsarom. Aldrig mer vakna upp med den där vin/skunk/gorgonzola-auran hägrandes runt huvudet. Skaka tass på det?