Vind!

Barmhärtige Poseidon, fyll bredfockens buk med frisk vind! Den stekande hetta göro ingen mer nytta än att bleka skutans slaka dukar. En bogvåg, blott en strimma i fören, kluckar sitt eko genom skrovets balkar. Manskapet liggo utsträckta på trädäcket, deras ryggar bliva randiga av smältande tjärnåt. De drömma om guld och pärlor vid världens rand - men smaka intet annat än rinnande svettpärlor från tinningen. Och långt ner, bortom solens gass och brisens sälta - i en mörk, sval kajuta - bullra fänrik, korpral, överste och kapten över bastanta ölstop och kunglig traktering.

Det var bättre förr, eller hur.

Förr, för ... tre och en halv dag sen. Ja, det var tider det.

"Manskapet" bestod av tre befarna jungmän som seglade tillsammans i helgen, ombord på en tvåmastad skuta i Stockholms skärgård. Och befälen i salongen var egentligen inga befäl utan däckselever, fast stora sådana. Ett gäng bullriga herrar från Skanska med flera företag, som firade sin käre kollegas sextioårsdag. Vin flödade och nubbar flög. Som tur var så anordnade vi gästernas lilla workshop i sjömanskap - sättning av storsegel, stagfock, klyvare och jagare - innan middagen. Av säkerhetsrisken, grundad på mängden inmundigad alkohol, att döma, så beslutade vi veteraner att bärga trasorna själva. No problemo. Fyrahundra kvadratmeter segel, skulle det vara knepigt att korva ihop med bara tre man på däck? ÄÄÄHHHHH. Struntprat. Kunde Sten sätta, vädra och bärga de gamla bomullsseglen helt ensam förr i tiden, så skulle välan vi sjögurkor klara't på tre man. Och nog tog det lite tid. Men tusan vilken solnedgång det var. Himlen, molnen, vattnet, husen, träden - allt gick i lila! Utom månen som lyste stor och ostgul.

Har du någonsin haft ett arbete som uppfyllt ditt hjärta, skänkt frid till ditt sinne och fått dig att känna dig levande? Jag har ett sånt. Inte för att det ger särskilt mycket i inkomst, men jag tänker för allt i världen inte sluta. I'm a sailoholic.