Soluppgång. Vinden susar spöklikt, rasslar i det torra gräset på en tom hed. Det är sen höst, nästan vinter, djuren har gått i ide och dvala. Till och med solen har tröttnat på att lysa, då den kastar sina bleka strålar över den vissnande vegetationen. Höstljuset skiner svagt upp en silhuett ute på heden. Ett gigantiskt kreatur. Den fjällklädda gestalten har tappat sin lyster, ögonen förlorat sin glans. En smal reptiltunga hänger livlöst ut mellan ännu skarpa rovtänder. Buken är uppfläkt, sönderriven, och blottar väldiga, avskalade revben. Det kött som ännu inte sugits ut ur den halvt renskalade kroppen, duger endast som näring åt markens larver.

Det är en stupad drake.

Detta inlägg har ingen bild. Det beror på att jag inte har målat färdigt den än. En uppdatering kommer så småningom.