Kommunikation är jag rätt bra på. Men när det kommer till att bestämma mig, fatta stora beslut, så har jag.... Varit sämre förr. Jag har skärpt mig efter mitt sista misstag, lärt min läxa.

I Kina är det mode att vara blond. Eller åtminstone ljusare än svart. Svart är vanligt, normalt, något man föds in i och därmed Tråkigt. Inte nytt. Blont är så exotiskt som det bara kan bli. Det var därför frisörerna utropade "how beautiful" när de visade denna chockade farbror fram till spegeln. Jag var ljusblond... Huga. Inget ont mot blont hår, men mitt ansikte är gjort för mörka färger. Dessutom skulle jag blivit blå, ju.

Nåväl. Blekningen var en förberedelse för att få in djup i nästa färgning. Mörk den här gången. Jag satt och skakade tänder och hoppades på att dessa hantverksskickliga men ändock inte särskilt språkutbildade ungdomar visste vad de höll på med. Hmmmhmhm, nynna för mig själv och hoppas på det bästa. Färga, färga, slita, stinka, dra i hårbottnen, "you okay?", "Yes I am, låt det bara gå över så jag kommer ut från den här kemikaliestinkande häxkitteln". Tänkte jag tyst. Och håret blev mörkare och mörkare, steg för steg. Jag hade beställt mörkblått. Det blev svart. Med en liten, liten blå ton i. Suck... Nåja, det var bara sexhundra i stöpet. Tack och lov har Kina billigare priser på allt.

Och nu, hemma i Sverige, börjar mardrömmen framträda. Det svarta har försvunnit. Det blåa har försvunnit. Jag håller sakta men säkert på att bli mer och mer blond. Herrejösses, ska jag stå ut? I'd rather feel Blue than Blonde, i ärlighetens namn.

Får väl ta och färga om håret så småningom. Eller göra det näst bästa: Måla en olja med mig som blå, och scanna upp. Konst kan appliceras på väldigt många olika sätt. För mig är det ingen livsnödvändighet att använda mig själv som duk varenda gång, canvas funkar det med.

Och det blonda försvinner väl så småningom. Eller..?