Plötsligt finns den bara där. Skriven i skyn med våldsamt brinnande bokstäver, hundra meter höga, ett ordagrant inferno. Men den drar bara till sig de blickar som vet vad de letar efter.

Lösningen.

Nyckeln till gåtans tunga portar, stigen mot ljuset. Vad du vill. Den ligger rätt framför trynet. Kanske utan att ens synas. Dold av skepticismens och duktighetssyndromets sot som förblindar redan närsynta stadsbor. Sådana som spurtar och springer, famlar och svamlar. Glömmer och kanske även drömmer, om en tillvaro som vore mindre hektisk. En sån där man tillåts pilla sig i naveln en hel tisdag. Odla ett bonsaiträd i bordsstorlek. Lära en gammal hund att sitta. Bara för att man råkar ha all tid i världen, och dessutom är medveten om det. Första delen i föregående mening är ett faktum i de allra flestas liv. Värre ställt är det med medvetenheten, särskilt hos den närsynte stadsbon.

Kan jag hoppa lunchen? Klarar vi deadline? Hinner jag plocka upp lille totte på dagis och få tio minuters quality family time i bilen innan han lämnas till barnvakten? Svaret på samtliga frågor är Ja. Eller nej. Det beror på vad man själv väljer att göra. För tid finns. Bara man lyfter blicken och tittar upp mot det stora Svaret i skyn. Kolla bara. Vad stort och tydligt det står däruppe. Och så självklart det var, när man väl tänker igenom det hela själv.

Titta efter nästa gång du går ut. Svaret brinner bland molnen, om du lär dig läsa. Vad står skrivet i din himmel?