(delayed from 2010-01-26)

Förstår verkligen varför många föredrar privatkliniker istället för mödravårdscentraler på länssjukhusen. Privatklinikerna måste hela tiden tänka på sin marknadsföring och atmosfären blir därefter. De säger att man känner sig bättre omhändertagen, uppmärksammad, att mötet med barnmorskan blir mer personligt och hjärtligare. Jag tror på det helt och hållet. Eller, de kan åtminstone inte locka särskilt många kunder ifall de skulle vara lika stela som de medelålders, uttorkade kvinnosjälar som härjar på vrinnevi. Allt tycks gå på rutin. Och visst får man service och man får det man begär - om man frågar efter det. Inget extra godis delas ut här i onödan, inte.

Mitt första möte i ultraljudsrummet var med en sjuksköterska. Hennes tomma blick riktigt skrek ut sin likgiltighet inför detta månadens femtioelfte besök av en förstagångsföderska som skulle få möjlighet att se sitt lilla liv för allra första gången. Ja ja, hopp upp på britsen, kladd på magen och så kör vi. Så länge du inte har en elefant i magen så tänker jag inte hetsa upp mig det minsta. Och ja, varför skulle hon göra det egetnligen? Hon har antagligen gått igenom tusen förstagångsmödrar i hennes yrkesverksamma liv, och alla har antagligen varit lika förundrade från början. Men för henne är detta bara slentrian. Som att se tredje omgången repriser av en svensk såpa på förmiddagsteve.

Min fundering är bara: Vill hon verkligen leva resten av sitt liv med samma inställning? Tänk om vi, för att vara lite wild and crazy, tar och gör ett tankeexperiment. Säg att sjuksköterskan en dag skulle visa lite engagemang inför detta första, förundrande möte med barnet. Mamman (och pappan, om han är med) skulle minnas den omtänksamma sjuksköterskan som gjorde deras upplevelse mindre "robotmässig" och mer levande. Hela stämningen skulle lyftas upp, och kanske skulle sjuksköterskan till och med bli så glad av det lyckliga paret att hon för en gångs skull har något annat än griniga chefer och dåligt kaffe i automaten att tjata om på fikarasten. På så sätt skulle kanske hennes uppgift kännas mer meningsfull för henne själv också. För det hon gör, den tjänst hon erbjuder - att ge en förhandstitt in i magen på det liv som väntar - var ialla fall något som gjorde mig helt lyrisk. För mig gjorde hon hela havandeskapet en aning verkligare och suddade totalt ut alla tidigare spår av abortnojor och tänk-om-jag-inte-vill-vara-mamma-nu-tankar. Mitt andra personmöte i ultrajudsrummet var bara ett möte med en siluhett, men vilken känsla det gav. Tog sjuksköterskan till sig min underförstådda tacksamhet över det hon gjorde för mig? Gör hon någonsin det numera?

Kanske hade hon bara en dålig dag. Jag hoppas det, för hennes egen skull.

(bilden kommer ifrån http://www.alltforforaldrar.se/gravid)