Två terminers arbete är till ända. Kramar, hälsningar, mer eller mindre lättsamt avsked. Det har varit kul - stundtals jobbigt - och väldigt utvecklande. Inte minst för mig personligen.

Som en vän sade för någon vecka sen - your plan backfired, you wanted to develop your character but instead your character developed you!

Pjäsen som improviserades fram fick namnet Drivved, och handlade om en kvinna som spolats upp på en strand med total minnesförlust. Gradvis växer minnet tillbaka igen, ett trassligt garnnystan av upplevelser pusslas samman och kvinnan - och publiken - återupplever de mörka livsskeden och beslutstaganden som till slut lett till att hon spolats upp på stranden. Berättelsen hoppar mellan nutid och dåtid och slutet knyter samman tidslinjen till en cirkel, och allt börjar om från början igen. Dessutom blev slutet överraskande öppet - kanske skulle man göra en Drivved två nästa år? :P

Fast då är inte jag kvinnan. Huga vad tung den rollen var att spela. Men ändå nyttig. Jag lärde mig massor om hur människans psyke fungerar, och blev mer medveten om hur mycket det är vi själva kan styra över.

I teateravslutningen gjorde vi en riktigt kul övning tillsammans: Vår pjäs var egentligen cirka en timme lång, men vi kortade ner den till tio minuter och gjorde en riktigt komisk speedoversion. Och gissa om det blev ännu mer kaotiskt när alltihop kördes ner till en minut! Gaaaah, spring spring spring, hur mår du? Jättedåligt, pussa mig! nej fy, kräks ner i toan, snabbkaffe flyger all världens väg, maneter hit och dit...

Ehm. Man måste se det för att förstå den oerhörda magnituden i.. skådespelardjupet... Nä nu får jag inte ur mig nåt mer vettigt. Dags att knyta sig, tror jag. Har skrivit tre inlägg ikväll, och de blir bara värre och värre... Ett varningens ord om det skulle dyka upp ett till under den närmaste tiden: Vad du än gör, låt dig inte ryckas med i svammelstormen. Might cause severe brain damage!